Tänkte försöka börja blogga för att få ur mig allt som rör sig i mitt huvud just nu. Som alla förstår lever jag i ett missbrukar förhållande och själv tycker jag att det alltid koncentreras så väldigt mycket på alkoholisten men dem runt omkring glöms lätt bort och är oftast så otroligt missförstådda. De flesta människor som inte vet vad de pratar om säger :- Varför lämnar hon honom bara inte? Och ja den frågan har jag också ställt mig OCH provat men...här lever jag nu. Jag har varit i detta förhällande i över 15 år och det har varit en berg och dalbana. Har 3 barn, så jag har inte bara mig själv att tänka på, de är ju trots allt viktigare än vad jag är. Och de mår mycket bättre när vi lever ihop, konstigt nog. Under de här åren har man gått igenom lögner, svek, fotboja, olyckor och snart fängelse....nu tänker Ni nog varför inte dra? Men jag vet ju att denna man är sjuk att han har en spritdjävul som sitter på hans axel och förvrider hans hjärna. För när han är nykter så är han helt underbar och jag älskar honom såååå innerligt annars hade jag inte orkat sitta här idag. Han dricker inte varje dag inte varje vecka, han vill sluta (säger han) han har försökt på många olika sätt, han har även medicin mot det men samhället är så dåliga på att följa upp och alkoholister är så dåliga på att be om hälp.

Min man blir aldrig aggressiv när han dricker utan han har en depression som går upp och ner som kommer efter en vilsen barndom där han ständigt sökte trygghet och kärlek men tyvärr sällan fick det. Samt att det ligger i generna från den ena av hans förälders sida. Han är van att få klara sig själv uppfostrad att man inte pratar om det som är jobbigt utan det håller man för sig själv. så Ni förstår att det är svårt att knäcka ett så sjupt invant mönster.

När han dricker smyger han med öl tills han somnar sen vaknar han och kan dricka igen men eftersom jag inte tollererar att han dricker så blir det inte så mycket. För jag har ju blivit väldigt bra på att se tecken och har utvecklat ett otroligt bra luktsinne. Ibland skrämmer det mig själv att jag ALLTID har rätt. Jag kan se att det är något på gång ibland i flera dagar innan, jag kan till och med känna att han inte mår bra fast jag inte träffat honomeller pratat med honom så kan jag bara helt plötsligt känna en oro i magen som om man är nervös, hjärtat slår snabbare man mår illa och det känns  som om benen inte bär en om man ställer sig upp och man blir besatt av att man måste prata med honom eller se honom för att antingen få bekräftat att han mår bra eller se till att han kommer hem tryggt och att han är i säkerhet. Jag är så otroligt rädd för att han ska dö!

Och gudarna ska veta att han har haft tur!!!!

När jag tog tillbaka honom nu (enda gången det har hänt) så var han nykter en tid tillbaka och hade tagit tag i sina problem. Jag mådde så otroligt dåligt när vi var ifrån varann jag bara grät, grät och grät och var ständigt rädd att få ett samtal eller en polis som står och knackar på dörren, hur skulle vi överleva det? Frustrationen är så gigantisk när man vet att människan är sjuk men det finns ingen medicin som hjälper och INGET man kan göra själv för de blir inte friska förrän de verkligen är beredda på det själva. Och det vet man ju hur det är i svensk sjukvård där måste man vara frisk för att vara sjuk. Som med hans medicin för depression och tabletter som ska ta bort suget, inte någon gång på två år har en oktor velat träffa honom igen för att höra hur det går, om det funkar eller om han vill prova något annat,ingen psykolog, ingen kbt (kognitivt beteende terapi, som ofta används inom alkoholproblem) inget erbjudande om behandling....Ja ja de ska verkligen vilja själva men tänk om de verkligen vill men inte vet hur? Tänk om det är lättare att tacka ja till ett erbjudande än att be om det själv. Och inte nog med det så ska man ju också VETA vad som finns och vad man ska göra?

Och aldrig har jag under de här vändorna varit med om att någon har frågat om familjen ingen har erbjudit oss hjälp. Det tog mig 10 år att fatta att det fanns alkoholrådgivning och att de inte bara fanns för alkoholisten. Kanske var jag bara ung och dum? Han var min första riktiga kärlek och är det fortfarande hur otroligt det än låter.

Om bara den där jävla (ursäkta språket) ölen inte fanns så VET jag att vi skulle vara lyckliga allihopa..men det är inte så lätt när man lever i ett samhälle som är uppbyggt på det sättet att vi knappt kan umgås utan att det är alkohol inblandat,är så trött på det har själv nästan slutat att dricka(drack kanske senast för 1 1/2 år sedan) vi har slutat fira högtider som bara är ursäkter för vuxna att få dricka. Och det har ju kostat sitt pris.....vi har aldrig folk på middag, knappt några vänner bara bekanta, barnen tar sällan hem vänner om inte jag är hemma, tonåringarna flyr mest när det är jobbigt hemma och jag är så rädd för att förlora dem också...

Men efter att det nu har gått så bra en längre tid så har smygandet börjat igen och jag har kommit på honom flera gånger och ikväll kom han med ett chockartat besked, jag trodde att vi var nära målet det kändes så och jag började bygga upp tilliten på nytt och började släppa kontrollen. Han säger efter att jag hittat en tom ölburk i bilen att han kan inte sluta, han har försökt och försökt men det går inte men han nöjer sig med 2-3 öl och han tyckte att vi kanske kunde få det bästa av två världar, att han slapp att smyga med det och att han höll sig till de ölen och att jag kunde acceptera det?....Jag trodde inte att jag hört rätt. Jag sa självklart att för mig är det nolltollerans som gäller och att jag är som jag sagt förut helt färdig med alkoholen , vill INTE ha den imitt liv igen vill inte vänta med oro på när nästa överslag ska ske, när nästa bilvolta ska ske. Nej, du har sårat mig färdigt du får välja mellan de två ölen och din familj. För orsaken till att han inte klarat det är ju bara att han fortfarande tänker att han ska klara det själv och det går inte. Han måste kapitulera, be om hjälp ligga på tills han får den hjälp som just passar honom, han måste öppna sitt inre och vända ut och in på sig själv och vara beredd på att bli sårbar och gå en jävligt tuff väg framåt men med ljus i sikte.

jag bad honom tänka ordentligt på mitt ultimaten innan han lämnar ett svar....

Känslan jag fick när han sa det var chock, jag kände hur jag var tvungen att tvinga bort ångestattacken som pressar på, min livslust rann ur mig, kändes som om allt somjag sagt har han inte lyssnat på alls.. Men Jag måste ju leva...för barnens skull så nu står jag i en återvändsgränd och bara snurrar....

Lyssnar på Melissa Horn "Falla fritt" och den säger hur bottenlöst allt kan vara just nu

:- Vad vill du säga när allting är sagt? vad vill du känna när någon tagit din makt? Du vill att jag ska sjunga men bara om sånt som hör till sitt . .......Hur ska du veta om ingen lärt dig hur? Hur ska du våga chansa du som aldrig haft någon tur. Du vill att jag ska älska med någon som bara älskar sitt.......Vad ska jag skriva för att u ska bli berörd? Hur högt ska jag skrika varje gång jag vill bli hörd?....

Hoppas tårarna slutar rinna någon gång ikväll för egentligen orkar jag inte mer känner mig så svag och utmattad, trött på diskutioner, trött på att vara spion..Hoppas bara att han gör ett klok beslut, för annars lär vi gå under båda två för tyvärr är det så med den här sjukdomen att vi är egentligen lika sjuka båda två, men på olika sätt och på honom syns det men inte på mig. Och han kan hjälpa sig själv men inte jag...............................................